DET REGNAR MANNA FRÅN HIMLEN

Det var länge sedan man hörde ett så homogent och smidigt stråkensemblespel

Opera Scen: Rikssalen, Slottet
Wiener Kammerphilharmonie under Claudius Traunfellner;
Stefan Arnold, piano
Verk: Schreker, Mozart, Bruckner, Schönberg
[…] Desto mer fahns det av musikanteri. Om inte ordet "kultiverat" i nyare terminologi kommit att förknippas med Iråkighet så vore det ordet att anvanda om Wiener Kammerphilharmonies ackompanjemang i Mozarts tolfte pianokonsert, som här framfördes utan oboe och hornstämmor. Stefan Arnold fick en perfekt motpart att agera med, och det blev ett minnesvärt framforande av ett ungdomsverk som sallan star på programmen.
Att man inte väjde for det nästan översöta i andantet utan tvårtom vattnade det med fyllda kannor, kann möjligen stora purister och puritaner men framstod för mina oron snarare som charmfullt.
Så långt hade ensembleas ledare Claudius Traunfellner visat sig vara en osedvanligt skicklig forvaltare av partitur och klangbilderna.
Att han dessutom har en gestaltningsförmåga utover det vanliga framgick av konsertens avslutningsnummer, Schönbergs "Verkläarte Nacht".
Han fann omedelbart den goda medelvägen mallan romantisk övermättnad och neurotisk expressivitet (ytterligheter som kommit att dominera ulbudet av nya inspelningar).
Det blev – som man kunde förvanta sig efter insatserna i verken av Bruckner och Schreker – mycket vackert i de lyriska passagerna som bryter in, ofla med kort varset.
Men i de likaledes blixlsnabbt påkommande dramatiska avsnitten eldade Traunfellner på musikerna, som spelade med intensitet och inspiration.
Att Rikssalen var kvav som ett dåligt ventilerat här, när det regnade manna fråm himlen.
(DAGENS NYHETER/ Stockholm, 05/08/99)